Startsträckan — Det har varit en lång startsträcka, säger Lasse Flygare. Etableringen 76 tog tid, på gott och på ont. Vi var ute mycket och pratade med alla människor. Det handlar inte bara om att skapa tillit och ytor där seniorer och barn kan mötas. Först fick vi presentera oss för varje målgrupp: ”Hallå, det här är Barn i Stan, vi har en idé.” Seniorerna – ursprungsbefolkningen som vi kallar dem – ska möta nysvenskar och det som är problemet är att det inte finns några naturliga ytor att mötas på. Det är ganska segregerat även inom området. De flesta seniorerna bor samlade i de kommunala MKB-husen där de är i majoritet. På andra sidan torget är det massor av andra fastighetsägare; mer eller mindre seriösa, många av tjäna-pengar-lätt-varianten. Där bor knappt någon ursprungsbefolkning. Om de träffas ute är det vid affären. Det har inte funnits någon konstruktiv kontakt. Man har bekräftat stereotypa bilder av varandra under lång tid. De kanske inte har så stort behov av att träffas? De kanske är nöjda med att vara för sig själva? Det har ju redan gjorts många försök att skapa mötesplatser… — Men de håller sig ju inte var och en för sig. De gnabbas. De skäller på varandra. Det finns en kommunikation. De stöter på varandra. Där finns en dialog. Men den är inte särskilt konstruktiv? — Nej. Och det vete fanken om det handlar om någon mötesplatsverksamhet hos oss. Det vill jag inte säga, men det är väl för att jag är allergisk mot uttrycket. Vi vill att mötena ska utvecklas, folk ska ha en chans att lära känna varandra. De ska lära känna varandras öden. Den 23 januari 2009 satt alla runt det stora svarta bordet med den svarta pysselduken. Där satt hela gänget samlat, barn, personal och äldre. Barnen hade förberett frågor och en grupp seniorer var be-
Flower Power - Om Barn i Stan och det som gror på Seved
To see the actual publication please follow the link above