man kan göra något, att man faktiskt har någon makt, ensam eller i grupp. Det är inte så konstigt egentligen. Jag vägrar att ta ord som sunt förnuft i min mun, det är så många obskyra rörelser som gör det. Men man kan väl säga att mycket av Barn i Stans arbete går ut på att leta efter det som gör att människor träffas och vill träffas. När du har skrivit ner dina tankar om verksamheten har det bland annat handlat om att spegla det omgivande samhällets omedelbara behov. Vilka är de? — Samtidigt som folk hejar på gatan är det uppenbart att här finns grupperingar, det är väldigt mycket vi-och-dom i området. Det är aldrig bra med grupper som inte är definierade, grupper som bara är löst snack. Det måste ner på individnivå. Det försöker vi åstadkomma varje dag. Det handlar om att få i gång samtal. Det handlar väldigt mycket om make believe. Det gör livet också. Jag älskar människor som får mig att tro på livet och att det är meningsfullt. Jag tycker om att lyssna till andra människors berättelser, de kan smitta mig och berika mig med något som jag inte själv har upplevt. Att försöka bryta upp de här flummiga grupperna, som egentligen inte finns, och öppna en dörr – det är arbete på mikronivå, hela tiden, varje dag. Det är det lilla arbetet som jag tror är det stora med Barn i Stan. Det väldigt enkla, det väldigt basala. Du skriver att ”vänta, lyssna och se utgör reglerna och förhållningssättet 238 i vår metod”. Får man något gjort då? — Vad är det man måste göra? Vad är det som måste bli gjort? Det ska ju hända någonting i verksamheten. — Det gör det, när man väntar. Till slut gör det det. Allt är så fruktansvärt resultatinriktat. Vi är till och med arga på vädret för att det inte ger tillräckligt bra resultat. Det ska vara sol. Allt handlar om resultat: mode, ekonomi, musik. Hur många ungdomar har vi fått in på arbetsmarknaden, hur många har trillat dit i kriminalitet? Det är
Flower Power - Om Barn i Stan och det som gror på Seved
To see the actual publication please follow the link above