Amal Abdi Hakim, ungdomsledare hos Hidde Iyo Dhaqan Jag började som ungdomsledare hösten 2013. Så småningom hoppas jag kunna gå på högskolan och kanske bli socionom. Jag kom till Sverige när jag var tre år. Då bodde vi i Eslöv och där fanns inte så många somalier. Sedan flyttade vi till Malmö och då stötte jag på en massa. Jag kände mig väldigt svensk och pratade inte så bra somaliska. Jag hade inte heller slöja. Numera täcker jag håret med en scarf. Det är min egen stil. Jag brukar säga att jag har min egen slöja. Sommaren 2000 åkte jag tillbaka till Hargeisa för att se var jag kom ifrån. Det blev en väldig chock. Jag var i elvaårsåldern. Jag gick där utan slöja och klädd i byxor. Det var många där som inte gillade det. De sa åt mig att det var som om jag var naken. Jag blev också chockerad över hur de bodde, att det inte fanns några riktiga vägar. Det var bara sand över allt. Jag kände direkt att jag ville hem till Sverige. Båda min mamma och min pappa är från Somaliland. Själv är jag född i Mogadishu 98 eftersom mina föräldrar flydde dit på grund av kriget. För vissa är det känsligt med relationen mellan Somalia och Somaliland. Det är det inte för mig. I norr handlar det om att de vill vara ett eget land. Om det gör mer skada att vara tillsammans är det kanske bättre att skiljas åt så att inte oskyldiga människor dör. Men det som Siad Barre gjorde hände för länge sedan och det har ingenting med dagens människor att göra. Kanske ska man försöka förenas en gång till, för det känns som om landet håller på att försvinna. Alla vill vara självständiga och ha sin egen flagga. Snart finns inte Somalia. Någon annan kommer att ta över hela landet. Vad engagerar dig som ungdomsledare? Jag är orolig för tjejerna. De behöver mer information om sina rättigheter i
Egna Röster Egna Bilder
To see the actual publication please follow the link above