251 Det offentliga rummet I augusti 2010 har Barn i Stan hand om barnverksamheten under Malmöfestivalen och jag sitter under träden vid kanalen och knaprar på Aminas afghanska och Nasras somaliska kakor och ser hur några barn stoppar näsorna i en rad med planteringskrukor samtidigt som Lasse trollar bort näsdukar på den lilla scenen. Exakt två år tidigare hade Lasse och jag träffats för att prata om behovet av att dokumentera en då blivande verksamhet, som skulle samla barndomsberättelser från gamla och unga i bostadsområdet Seved. Det fanns ännu ingen lokal, bara ett stånd på Malmöfestivalen och en nykomponerad symbol med glada bokstäver, bilar, en sol, en maskros, en parabol och en svensk flagga. De ungdomar som hittat på den skulle nu få en liten utmärkelse och en lokaltidning var där och fotograferade. Hur skulle man hitta de här berättelserna? Projektledaren och ett par deltidsanställda pratade med folk i kvarteren. De inventerade sina nätverk. En gammal lokal städades ur och tapetserades med mönster från mormors tid. Gamla porträtt hängdes upp. Ett offentligt vardagsrum? Jo, men helst pratades det om ett mellanrum, ett utrymme mellan gruppers föreställningar om varandra, mellan familj och skola, mellan vardagens besvärligheter och drömmens omöjligheter. Berättandet var Barn i Stans utgångspunkt, men jag är nog inte ensam om att ha insett hur svårt det kan vara att få i gång den sortens dialog man tänker sig när man talar om möten mellan olika generationer. Det blir sällan några sittningar runt lägerelden. Man låter sig intervjuas eller skriver kort eller långt om sig själv medan det direkta utbytet av erfarenheter och åsikter är knepigare att administrera fram. Samtalen uppstår sällan på beställning utan medan man ändå håller på med något annat. Odlingen har blivit Barn i Stans främsta
Flower Power - Om Barn i Stan och det som gror på Seved
To see the actual publication please follow the link above